Att tillåta paus

Intensiva perioder behöver följas av lugnare. I det här jobbet är det svårt tycker jag. De intensiva perioderna är långa. 

Möten med många människor. Alla med sina önskningar och behov. Uppdraget  är komplext och kräver mycket av mig som pedagog, på många sätt.  Ibland, då och då infinner sig känslan av att det är nästan omöjligt att räcka till. 

 

Jag märker av en ny svårighet  när jag planerar. Den kommer ur delarkulturen, som jag inte vill vara utan för en sekund och som jag själv ingår i. Men för mig uppstår ett dilemma. Det finns så ofantligt mycket roligt man kan göra, alternativ man kan välja och beslut som ska fattas till varje tema och planering. Så många intryck. 

Reflektion blir ännu viktigare. Att lägga in pauser. Ta steget tillbaka. Få en överblick. 

Stanna upp och andas. Fundera över syfte och mål. Vad som är uppnått och vad som är kvar. Spegla tankarna mot närmaste kollega. Fundera själv i ensamhet. Se det som är bra och det som kan bli bättre. 

Världens bästa jobb med alla dessa möten, förväntningar och krav  känns ibland omöjliga att leva upp till. Världens bästa jobb där man många gånger gör det som verkar omöjliga möjligt. Precis det är också det som gör att jag vill fortsätta. För blicken, glittret när förståelsen faller på plats eller insikten om att egen ansträngning lett till att lärande har skett, den blicken vill jag för allt i världen inte missa. 

Pausa, reflektera och stänga av blir allt viktigare för att planera undervisning, sålla bland alla intryck och inspiration och för att möta och hantera krav och förväntninga. Pausa, reflektera och stänga av för att bli lite bättre på det jag gör. 

Att tillåta paus. Att stanna upp. Att reflektera.

Det tänker jag påminna mig om, lite oftare!